Surrealism

Inatt drömde jag att jag skulle flyga till Bombay i Indien. Jag fyndade flygbiljetter för 2500 kronor och skulle bara ta mig till flygplatsen. Vägen till flygplatsen visade sig vara oändlig; ett virrvarr av långa vägar genom bergiga landskap. Mina ressällskap i bilen ville pausa hela tiden och jag var djupt frustrerad över deras långsamhet. Drömmen slutade innan jag hunnit fram till flygplatsen en timme efter avgångstid. Idag är jag tacksam över att inte ha någon resa planerad. Tror mitt sinne behöver tid att landa i nuet, och förhoppningsvis slutar jag drömmar om flygplan och resor snart.

Det är konstiga tider. Världen känns orolig och på så många håll i kris. I Abidjan där jag var för snart fyra månader sen råder det fullt krig, och en humanitär katastrof är nära. Surrealistiskt.

 

Bekymmerslös

Ett ord som beskriver hur jag känner mig de här dagarna: Bekymmerslös.

Det är ganska fantastiskt att komma på att mina största bekymmer är det där lilla diskberget som pockar på min uppmärksamhet när jag borde skriva min uppsats, eller att det blåser kallt när jag är ute på promenad. Livet kunde verkligen vara sämre. Hurra för livet!

Samtidigt vet jag att jag behöver det här. Det senaste halvåret har varit så känslofyllt, omtumlande, ansträngande, och händelserikt. Jag behöver min lilla rofyllda vrå, i alla fall ett litet tag.

Här nedan bjuder jag på ett litet smakprov på en av de mest underbara helgerna i Elfenbenskusten. Det värker lite inombords när jag tänker på utveckligen i landet, och alla de människor jag lärde känna som hastigast innan resan tog ett abrupt slut. Jag hoppas så innerligt att jag får se dem igen, och att landet får uppleva fred, stabilitet och positiv utveckling.

on the street

I can feel his eyes on me, following my steps. Then it comes: ”Tss, tss” and he gets my annoyed attention.

”Hello” I say.

”Hello, come and sit here!” he says enthusiastically and points at a plastic chair in front of him.

”I can’t. I’m meeting someone.”

”Why? Where are you going?”, he says disappointed.

”I’m meeting a friend.”

”Where are you going?”, he repete.

”I’m just meeting someone”, I say again and walk past him with a goal in sight.

”But I LOVE YOU, ok?” he says loudly and make a gesture.

I sigh and keep on walking…

At the post office in Accra

”I would like to send this letter to Côte d’Ivoire”, I said.

”Oh, there is no light”, the man said and then he smiled at me.

”What does that mean?”, I asked.

”We can’t weigh it”, he said and pointed at the electrical wave.

Ah, a post office with only electrical devices despite regular power cuts, indeed very effective.

i Accra (Ghana)

Vi är i vår en-rummare med brummande AC och snurrande fläkt ovanför våra huvuden. I hörnan trängs en kyl med en stor tv. Tar man några kliv utanför dörren förbi vårt kök landar man på en innergård. Våra grannar är typiska Ghanianska familjer. Varje kväll sitter kvinnor och lagar mat över kol-grillar, och samtidigt lagar vi på vår gasspis. Vi bor på perfekt läge i ett lugnt bostadsområde i Accra inom gångavstånd från restaurangstråken och havet. Tanken är att vi ska bo här i en månad när jag gör fältarbete till min masteruppsats.

tiden som försvann

Jag gör mitt bästa för att hinna med och ändå bara flyter tiden iväg. Bedrövad kom jag till kontoret imorse och satte mig för att läsa in mig mer på de slutgiltiga valresultaten och politiska analyser av läget. När min ivorianska kollega anlände till kontoret (sen som vanligt) skakade han på huvudet och fällde en kommentar om den extrema högern som fått så många röster i Sverige. Det var som om han väckte liv i mina tankar och jag kunde inte annat än säga många hetlevrade och besvikna ord. Lite lätt förvånad var jag allt av att han redan hade fått höra nyheten om valet i Sverige som ju oftast påtalas som ett avlägset sagoland här. Men internationella medier verkar ha riktat en hel del uppmärksamhet mot valet och alla rösterna på SD.

En hel del har hänt sedan senaste bloggposten. Bland annat en långhelg vid havet beundrandes vågornas kraft och fiskebåtarna som kämpade sig in till den långa vita stranden och dess horder av väntande människor (mest barn och kvinnor). Det sociala livet är fint och nya vänskaper har börjat formas. Franskan är fortfarande trevande men börjar arta sig (dock är jag lat och slår över till engelska när chansen ges). Och i lördags besökte jag en poppis reggaeklubb som har livemusik varje helg, och fixade en CD med Côte d’Ivoires reggae-stolthet Tiken Jah. Igår kollade jag på en lägenhet inte alltför långt härifrån som jag funderar på att flytta till för att få lite eget space och ett mer permanent boende här. Läget verkar mer optimistiskt inför att presidentvalet faktiskt ska bli av innan årets slut, och jag håller tummarna för att allt går bra.

Fotboll i Côte d’Ivoire

Måndag och helgdag enligt hur månen tolkas i den muslimska kalendern i anknytning till Ramadan. Även fredag blir helgdag.

I lördags var jag på fotbollsmatch med en fransman och tusentals ivorianska fotbollssupportrar. Elfenbenskusten mötte Rwanda på hemmaplan. Den stora stadion här ligger så centralt det kan bli omgiven av moderna höghus, trafikerade vägar och floddelta i Le Plateau. Vi var där flera timmar innan matchen skulle börja och fick bra platser. Trummor, vuzulelas, skrikiga tonåringar, musik och underhållning; det var stämningsfullt. De ivorianska spelarna var klädda i nationalfärgen orange och i figursydda t-shirts som framhävde deras muskulösa kroppar och knallfärgade skor i rosa, gult eller rött. De glänste. Medan Rwandas lag var mer försynta. Till publikens förtjusning hade Rwanda ingen chans i matchen och Elefanterna (L’Elephants) tog hem segern med 3-0! Och inte hade jag haft en aning om att det kunde vara så underhållande att gå på fotbollsmatch…

i slutet av regnsäsongen

Klockan är kvart i åtta och jag sitter redan på kontoret. Regnet silar ner utanför fönstret och verkar ha gjort det hela morgonen och halva natten. Ljuset är dunkelt ute trots att det är långt efter soluppgångstimmen, och på ett vis påminner det mig om den här årstiden hemma i Sverige. Höstmörker. Med den skillnaden att det fortfarande är runt 25 grader här och att säsongen snart förväntas vända och bjuda på högre temperaturer och fler soltimmar.

Idag är planen att åka ut en sväng i fältet för att träffa ”child protection groups”, det vill säga grupper som Save the Children har gett stöd till samhällen att starta. Syftet är att öka skyddet av barn från våld och exploatering, genom att stärka lokala skyddsmekanismer. Jag ska åka ut med min handledare Mathilde och med Helen som till vardags jobbar i Stockholm för den internationella organisationen. Så länge det inte har regnat för mycket…

A lot of roads, a lot of traffic…

Idag har jag haft ännu en ledig dag som jag ägnat åt att upptäcka stan lite mer på egen hand. Helt på egen hand blir det oftast inte, eftersom man alltid får ett sällskap vid sin sida vare man vill det eller inte.

Jag bor alltså väldigt fint i en stor modern lägenhet längst upp till vänster i det här huset, men med balkong åt andra hållet:

När jag har varit ute på stan idag har jag mest sett vägar, trafik, trafik, ännu mer bilar, och såklart en del människor däremellan. Vid alla korsningar tar småentreprenörer tillfället i akt att sicksacka mellan bilarna i försök att sälja allt mellan himmel och jord. Och överallt finns det reklamskyltar eller politiska budskap som det på andra bilden som säger ”Tack för …. i bidrag till freden!”

Nära Abidjan:s kommersiella centrum Le Plateau finns den stora Cathédrale Saint Paul.

Nu ska jag bege mig ut i trafiken igen för att försöka hitta en väg till en yogaklass!

I am an expat

Jag är nyss hemkommen från Le Havana Café, som är en avslappnad kubansk/latinamerikansk/afrikansk bar/restaurang i Zone 4 (dvs. kvarteren där majoriteten av alla trendiga ställen finns). Det var väl en expat-träff, för alldeles uppenbart är det nästan enbart expats som hänger där. Men det var väldigt trevligt! Jag pratade med en kvinna från Mauritanien som nu jobbar för FN, och hon hade hemskt många intressanta situationer och erfarenheter att berätta om främst från hennes familjeförhållanden i hemlandet. Där hennes morbror/farbror hade 25 barn och varit väldigt konventionellt övertygad om att flickebarn gjorde bäst i att stanna hemma istället för att satsa på utbildning; men nu på ålderns höst har han insett att det inte är så kul att vara tvungen (pga. att endast 3 av hans barn har ett faktiskt arbete och alla är beroende av att hans inkomst) att arbeta trots att kroppen säger nej. Så kan det gå när traditioner förhindrar utveckling och spärrar möjligheter i livet.

Jag har även hunnit med middag på restaurang Jardyland där de har en vild hjort istället för en hund som snusar runt mellan borden, och en internationell träff på baren Le Filjim i det kommersiella centrumet Plateau. Imorgon har jag planerat att åka till ”förorten” Yopougon för att hälsa på en kompis till en klasskamrat. Så jovisst, det har varit mycket socialt liv här sedan jag landade. Expat-crowden är stor och alla är väldigt trevliga och välkomnande! Men jag hoppas på att få ta mer del av den lokala kulturen och få även ivorianska bekantskaper/vänner.