katastrofen i Haiti

I katastrofens spår tänker jag mycket på alla de människor som är drabbade i Haiti. Hoppas att det finns en ljusning, att många fler blir framgrävda ur rasmassorna, och får vård, mat, vatten och värme, så att de kan överleva, och leva.

All hjälp är viktig. Skicka ordet KATASTROF till 72950 om du vill stödja Rädda Barnens humanitära arbete på plats. Enligt Unicef är hälften av Haitis befolkning barn under 18 år, och många är i enormt behov av skydd, vård och mänskligt stöd just nu.

låt fler stanna

Det går kalla kårar längs min ryggrad.
Varför kan inte fler få stanna?

Jag läser om en ensamkommande kille från Kurdistan som fått avslag på sin asylansökan. Att hans desperata flykt gick till just Sverige var en slump, kanske på grund av att människosmugglaren visste om vilka länder som han åtminstone skulle ha en liten chans att få stanna i. Om han tvingas tillbaka till norra Irak tvingas han tillbaka till en hedersproblematik som hotar honom till livet, förutom den ekonomiska, sociala och politiska utsatthet han skulle befinna sig i. Hans flickvän dödades på grund av att hennes familj inte kunde acceptera deras kärlek, och hans mamma tvingades fly bort från hembyn och sonens hedersskuld. I Sverige mår han psykiskt mycket dåligt och har genomfört två självmordsförsök. Trots detta vill Migrationsverket och Migrationsdomstolen inte ge honom asyl. Nu, efter asylprövningen, har han fyllt 18 år och befinner sig därmed i en större riskzon för avslag vid en omprövning.

Vad är det för fel på systemet här som vägrar välkomna en så ung person med en uppenbar hotbild mot sig i hemlandet?

sömn

Imorse vaknade jag med ett ryck när hundratals glas släpptes ner i ett släp med ett dundrande oväsen. Minns inte om jag drömde, antagligen. Jag sover lite oroligt, men har intalat mig att allt som saknas är en liten läslampa vid sängen. Då kan jag återgå till gamla vanor att läsa en roman tills jag somnar. Synd bara att den vanan gör livet svårt när romanen man läser råkar vara sååå bra att den helt enkelt inte går att lägga ifrån sig. Just nu läser jag Purple hibiscus och har en vag känsla av att jag läst den förr. Kanske är det bara för att den liknar en annan roman jag läst av Chimamanda Ngozi Adichie. Bra och spännande är det hursomhelst.

det glada 10-talet

Det skrivs mycket om 00-talet nu, på andra håll.

Nyårsfirandet var fint. Liten finmiddag med bubbelvin här hemma i kärlekens och goda vänners lag. Jag är fortfarande minst lika hemmakär dessutom. När nyårstårtan fått läpparna att skrynkla ihop av sockersötmans njutande, då närmade sig klockan det stora tolvslaget och det blev bråttom ut. Vi mötte upp andra på torget mitt i stan för gemensamma glädjeskålar och fyrverkerier.

Många bilder läggs upp på facebook. Bubbelvinsblicken svindlar i många par ögon, för evigt dokumenterade. Den anonyma eran är svunnen sedan länge – det tog internet med bloggar och facebook kål på.

Nyårslöften är inget för mig. Istället: jag hoppas, vill och önskar.

Ida hjärta Köpenhamn?

Köpenhamn känns som en stad som skulle kunna vara min. Lite som Malmö är just nu. Ida hjärta Malmö. Ida hjärta Köpenhamn?

ett slott på is

romspetsad glögg och kärlek

Bloggen har legat i glömska under lång tid nu; eller snarare ignorerad och bortprioriterad.

Min familj är bra och mysig. Stannade i familjesfären i nästan fyra dagar. Dagar som rann iväg till att läsa böcker, pratas, äta, promenera, se på tv och sällskapsspela. Alla vi syskon har börjat bli stora nu, så julklappshysterin är inte påtaglig längre, vilket är väldigt skönt. Men jag gillar ändå att ge presenter, om jag kommer på något fint och personligt.

Ångrar lite att jag inte följde med kärleken till Karlstad. Men det kommer väl alltid fler tillfällen att lära känna värmlandsskogen, staden och en annan familj.

Igår var det återseende av Malmö och lägenheten och av fina girlfriends. Vi drack vin och romspetsad glögg som la sig som ett sött täcke i magen. Vi hade mycket att prata om och glömde bort tiden i några timmar innan vi fortsatte vidare till en smutsig stadsbuss och en sömnig hemmafest. Natten avslutades med den obligatoriska falafeln med starksås och vitlökslukt.

Snart kommer kärleken instormande genom dörren. Sju dagar känns som en hel evighet att vara ifrån varandra.

agera

Jag vet inte hur jag kunde missa detta.

Hon är smart och upprörd. Och det hon säger är väldigt sant. Börja lyssna på barn och unga någon gång! Eller nej, lyssna inte bara, gör plats åt barn och unga att agera!

det där akademiska

Bloggskrivandet kom av sig. Struktur och vardag gör visst inte underverk för mitt skrivande. Ord bildar jag ju varje dag, men mest i akademiska sammanhang, för att jag måste. Fick idéer till en novell som jag dock fortfarande inte har skrivit ner ett ord på. Krävs nog lite researcharbete först.

Är numera del i en väldigt internationell klass i Lund med kursare från så spridda delar av världen som Sydkorea och Indien, USA och Kanada, Vitryssland och Ukraina, Moldavien och Slovenien, Tjeckien och Tyskland och Österrike, England och Irland och Skottland, Nigeria och Ghana och såklart Sverige och Danmark och Norge. Många har gjort helt otroliga saker innan, exempelvis som att arbeta med läkare utan gränser i Nairobis slum eller arbetat med valövervakning i Azerbadjan. Det känns optimistiskt att studera utvecklingsstrategier och projektledning med så erfarna människor. Jag vill ha ett jobb som är en livsstil och med mening.

åter till vardagen

Den tunga basgången letar sig upp längs väggar och tak, genom element av metall, lägger sig som ett tungt täcke runt mitt sömndruckna huvud. Drömscenarion blandas ihop med verklighet. Lariamen (malariaprofylaxen) har visst fortfarande ett finger med i spelet. Långa sömntimmar blir förlängda i drömmarnas makt. När jag drar upp rullgardinen skiner solen redan skarpt.

Det innan så tysta huset har börjat leva upp. Grannen nedanför har disco medan ungen ovanför skriker sig hes. Lösningen är helt enkelt att låta Patrick Wolf överrösta eller att gå in i ett annat rum.

I nästa vecka börjar jag på Master in International Development and Management i Lund och jag längtar lite. Ledighet är ack så skönt, men struktur och intressanta diskussioner är kul. För första gången sen gymnasiet ska jag få vara en i en riktig ”klass” på ett program. Det verkar vara ett gäng med engagerade människor med tokigt varierade bakgrunder, erfarenheter, nationaliteter och intressen.