Ett ord som beskriver hur jag känner mig de här dagarna: Bekymmerslös.
Det är ganska fantastiskt att komma på att mina största bekymmer är det där lilla diskberget som pockar på min uppmärksamhet när jag borde skriva min uppsats, eller att det blåser kallt när jag är ute på promenad. Livet kunde verkligen vara sämre. Hurra för livet!
Samtidigt vet jag att jag behöver det här. Det senaste halvåret har varit så känslofyllt, omtumlande, ansträngande, och händelserikt. Jag behöver min lilla rofyllda vrå, i alla fall ett litet tag.
Här nedan bjuder jag på ett litet smakprov på en av de mest underbara helgerna i Elfenbenskusten. Det värker lite inombords när jag tänker på utveckligen i landet, och alla de människor jag lärde känna som hastigast innan resan tog ett abrupt slut. Jag hoppas så innerligt att jag får se dem igen, och att landet får uppleva fred, stabilitet och positiv utveckling.
